Som ung är det svårt att inte mötas av besvikelse när man för första gången går in på en arbetsplats och ska börja jobba. Man har proppats full med uppmaningar och förmaningar om att karriär är synonymt med välmående och att den som har ett bra jobb har ett bra liv generellt. Man har därför förhoppningar om att yrkeslivet kan bli något betydelsefullt och styrkande, att det kan innebära insikt i hur samhället fungerar och även tillhörighet till detta samhälle som man kanske tidigare känt sig stå något utanför. Man söker bekräftelse för dessa förhoppningar och hoppas bli bemött på ett respektfullt sätt men problemen börjar redan innan man kommer till jobbet över huvudtaget.
Många unga får inte tag i något jobb alls – arbetslösheten för ungdomar ligger på nästan 20 procent. Orimliga erfarenhets- och kunskapskrav stänger dessutom ute dugliga ungdomar från arbete för att spara in pengar på att lära upp dem och introducera dem till arbetet. Arbetsplatser med uppgifter som inte tar mer än några få dagar att lära sig tar bara in människor som redan har liknande erfarenheter. Konkurrensen om arbete leder till att arbetsköpare kan pressa ner löner för unga och oerfarna arbetare som inom kort tid på arbetsplatsen ändå kommer att kunna producera lika mycket som någon annan. Detta leder till ett paradoxalt förhållande där den som eftertraktas ska vara både erfaren och redo att arbeta utan inlärningsperiod samtidigt som hen ska vara oerfaren nog för att inte kräva en lön som går över minimum.
Konkurrensen om dåligt avlönade jobb får unga människor att pendla alldeles för långa avstånd, acceptera osäkra anställningsavtal, jobba på obekväma tider, utstå obekväma eller osäkra arbetsmiljöer, ta skit från arbetsledare och chefer, extrajobba på kvällar eller helger och på många andra sätt slita ut både kropp och sinne.
Men det är inte bara löner och arbetsförhållanden som försämras på arbetsmarknaden, utan även anställningsformerna. Många unga får sin anställning via bemanningsföretag vilket betyder att det är upp till arbetsköparen att bestämma när den anställde får komma in och jobba, detta för att spara in pengar under lågintensiva perioder när inte lika stor arbetsstyrka behövs och sedan kunna maximera profiten under högintensiva perioder när man kan sätta allt fler i arbete. Det faktum att en människas ekonomiska behov inte följer företagets produtionsprognos bryr man sig inte om.
Det är upp till arbetaren att försöka pussla ihop sina arbetspass genom olika sorters behovsanställningar och finna företag som har högsäsonger vid olika tidsperioder. Här blir också arbetaren beroende av företagets framgång, för om en högintensiv period skulle bli till en lågintensiv period så betyder det att arbetaren står utan inkomst. Att inte kunna planera sin ekonomi innebär naturligtvis en extrem otrygghet och ständig ängslan för framtiden som gör att många unga lider av kraftig ångest och känner sig alienerade från yrkeslivet i sin helhet.
Ännu en ny form av exploatering av ungdomar som har möjliggjorts av konkurrensen om arbete är nätverk som byggs kring tillfällighetsjobb i appar eller hemsidor. Ofta fungerar det på det sättet att en arbetsköpare lägger upp en efterfrågan på en tjänst eller en vara genom att ta en bild eller skriva en text på en app och sen kan användare av appen anmäla sitt intresse och ange vilket pris de vill ha i betalning. Arbetsköparen kan sedan följa budgivningen tills priset har pressats ner så pass mycket att de är nöjda.
Den som till sist får en heltidstjänst märker ganska snabbt att den skenheliga demokratin som kapitalister ofta höjer till skyarna inte existerar på arbetsplatsen. Där har man ingenting att säga till om och besluten tas efter en tydligt hierarkisk modell där chefer och aktieägare bestämmer och de som har faktisk kunskap om och utför själva arbetet endast uträttar deras order.
På arbetsplatsen är unga människor inte mycket mer än glorifierade trälar, utnyttjad muskelkraft som tjänar kapitalets profitintressen. De ska rätta sig i leden när de blir tillsagda och finna sig i sin situation när inget arbete erbjuds dem. I kapitalismens tempo där mer och mer information utbyts i allt snabbare och snabbare takt generaliseras och förenklas många saker för att kunna få plats i människors medvetande.
Kvantiteten av information ökar samtidigt som kvaliteten minskar och uppfattningen vi har om varandra och våra liv blir därför grundare och baseras på enklare och enklare koncept. För många andra människor likställs du därför med det första intryck du gör. Människor du själv möter framträder även de endast i formen av den funktion de utför för dig. Kvaliteten på ditt liv och ditt värde som människa i samhällets ögon bestäms därför i mångt och mycket av vad du jobbar med.
I en tid där ditt yrke är definierande för din livskvalitet har exploateringen av unga förödande effekter. Många känner sig missledda, lurade och upplever att livet rinner mellan deras fingrar. Vi jobbar runt åtta timmar om dagen fem dagar i veckan, nästan hälften av all vår vakna tid vi tillbringar på den här jorden går åt till att arbeta. Hur är det möjligt att vi inte har krävt vårt samhälle att arbetet struktureras på ett sådant sätt så att det är värdigt vår tid?
Skulden ligger hos det kapitalistiska systemet och de som försvarar det, ett system som inte bara förhindrar att vi kan förbättra arbetet utan aktivt ser till att det hela tiden blir mer och mer otryggt, intensivt, underbetalt och ångestframkallande. Det enda sättet att förhindra den här processen är att totalt motsätta sig hela det kapitalistiska systemet och kräva att strukturerna omkonstrueras från grunden.